”Stark israelvänskap bland de kristna”

Siewert Öholm, näringslivsredaktör på tidningen Världen Idag och AU-ordförande i Samfundet Sverige-Israel, ledde debatterna vid Samfundet Sverige-Israels rikskonferens i Falun16-18 maj. Vi fick ett samtal med Siewert Öholm efter konferensens avslutande.

Så här direkt efter Israelkonferensen, vad är dina intryck? Hur viktigt är det med den här typen av konferenser?
- Det är två intryck som jag spontant upplever. Dels att det finns ett markant stort intresse för Israel i Sverige. Den aggressiva vänstern får inte längre det genomslag som de förväntar sig.
Det andra är att den pålitligaste israelvänskapen idag finns hos de kristna i Sverige.

Vad är det viktigaste du bär med dig från konferensen i Falun?
-    Behovet av kunskap! Jag har blivit övertygad om att vi måste satsa ännu mer på utbildning och kunskapsförmedling. Palestinagrupperna har lyckats med en ren historieförfalskning. Det är till skada för demokratin!

Kan du berätta varför du är så engagerad för Israel?
-    Det föddes ungefär när staten föddes. Jag växte upp i en svensk frikyrkofamilj där kärleken till Israel och profetiorna var naturliga. Jag minns att min far, som var baptistpastor, blev glad och upprymd när han läste i Svenska Morgonbladet att Israel hade utropat sin självständighet. Hans glädje var inte enbart av religiösa skäl, utan en äkta glädje över att judarna äntligen fått ett hemland. Det var ett slags försvar för människovärdet. Sedan utvecklades denna kärlek till en insikt att människovärdet bara kan försvaras med en demokratisk grundsyn.

I botten för engagemanget finns alltså din kristna tro och din kristna uppväxttid?
- Ja det gör det, men jag blandar inte ihop det. Jag låter Gud sköta profetiornas uppfyllelse. Men jag kan inte låta bli att fascineras av de gammaltestamentliga löftena, som till och med ambassadören på den här konferensen läste från i sitt tal på konferensen. Då måste man också fråga sig varför det händer, och varför Israel är så ifrågasatt och hatat. Det finns frågor som inte har några intellektuella svar. Det finns dimensioner som går utöver dem.

Du deltog nyligen i en tv-debatt där dina motståndare hade svårt att dölja sitt hat mot Israel. Varför är debatten i Sverige så polariserad?
-    Jag tror att det är de antidemokratiska krafterna som en del palestinavänner står för. Det är i vissa fall inte bara antidemokratiska åsikter, utan en sorts besatthet, som bygger på en förvrängd människosyn. Det finns också en oförklarlig femtekolonnsattityd hos ett fåtal judar som är högljudda och märks i debatten, t ex konstnären Dror Feiler eller barnläkaren Henry Ascher.

Varför är det svårt att bli överens ens om grundläggande fakta?
- Det beror på att palestinierna och palestinavännerna målmedvetet, sedan den tid då Arafat blev allmänt erkänd, ägnat sig åt historieförfalskning. Med den mediaslapphet som vi har, har man också lyckats att förvanska historien. Just det här valet av ordet ”katastrofen” (syftande på Israels självständighetsdag i maj 1948) är en medveten historieförfalskning, därför att det syftar till att väga upp Förintelsen som om det vore likvärdiga företeelser. Därmed är man inne på historierevision och antisemitism i grunden, anser jag.

Opinionen i Sverige har svängt kraftigt till Israels nackdel sedan 70-talet. Vad beror det på?
-    Det började egentligen med Menachem Begin maktövertagande. Då tappade den svenska socialdemokratin intresset för det politiska utbytet med Israel. Fram till Begin hade man haft nära kontakter med det israeliska arbetarpartiet. När Begin tog över fick Palme anledning att närma sig den palestinska sidan. Sedan har man använt sin maktapparat och sitt sätt att influera. Sten Andersson var som palestinavänlig infiltratör oerhört skicklig, men för Israel var han en katastrof.
-    Den borgerliga regeringen som vi har idag, och även den förra från 70-talet, har inte gjort helt om mot den socialdemokratiska politiken. Man har fortfarande problem att veta vilken ställning man ska inta. Men jag tror ändå att det finns en skillnad i politik till det bättre hos den nuvarande regeringen, som även Israels ambassadör har noterat. Jag vet att utrikesministern Carl Bildt ägnar en hel del tid åt Mellanöstern och har mer kontakter med Israel än som är officiellt känt.

Kan Israels vänner, t ex i Samfundet Sverige-Israel, göra något åt situationen?
-    Samfundet är inte ett kyrkosamfund, utan en klassisk vänskapsförening. Vad vi kan göra är att jobba mera med utbildning. Vi behöver satsa på lärarutbildning på alla nivåer, från grundskola till universitet. Det finns en historielöshet och brist på kunskap som är förödande. Det finns också en rädsla för att ta upp Israel och Mellanöstern, därför att många lärare idag blivit trakasserade för att man överhuvudtaget velat ta upp de här frågorna. Men det finns ljusglimtar. Det finns en nyfikenhet, som alltid när pendeln nått vändpunkten. Nu är det mera en fråga om okunskap än om motstånd.
-    Vi måste också lobba mera på politikerna. Om det finns riksdagsledamöter som går upp i riksdagens talarstol och jämför israelisk politik med nazism och apartheid då är det en skam för Sveriges riksdag. Vi borde kräva att talmannen inbjuder till ett demokratiseminarium med fokus på Mellanöstern.

Och de kristna israelvännerna?
-    Jag vill tacka alla kristna som har kunnat stå emot den massiva propagandan. Jag skulle samtidigt vilja uppmuntra dem till mera mod och mera civilkurage, att våga ta samtalen och debatterna.

Stefan Sturesson