Galan kom till genom en ingivelse från journalisten Siewert Öholm. Han mötte en israelisk politiker, knessetledamoten Zeev Bielsky, under en israelresa i höstas. Bielskys personliga berättelse om sin bakgrund och sitt engagemang för staten Israel grep Öholm så starkt, att han ringde hem till sin fru Gitten och bad henne boka Berwaldhallen för en kväll där Zeev Bielsky skulle få tala till en svensk publik. Det var upprinnelsen till denna minnesvärda kväll, som arrangerades av Samfundet Sverige-Israel, Judiska församlingen i Stockholm och tidningen Världen Idag.

 

Israel var verkligen kvällens ”huvudperson”. ”I kväll är Israels flagga större än den svenska”, sade galans konferencier Siewert Öholm, och fick aftonens första applåd. Men det skulle bli många fler. Artisterna uppskattades inte bara för sina rent konstnärliga prestationer, utan också för att man ställde upp och visade sin solidaritet med Israel. Staffan Schejas och violinisten Hugo Ticciatis tolkning av den judiska kompositören Ernest Blochs kända stycke Avodah (”gudstjänst”) som han ursprungligen skrev för den världsberömde violinisten Yehudi Menuhin, avlyssnades med andäktig gripenhet. En sann njutning för den som älskar klassisk violin! Personligen rycktes jag med i artisten Gladys del Pilars gospelgung i sånger som Wade in the water och Amazing grace.

 

Kvällens huvudnummer var tveklöst Zeev Bielsky, Knessetledamoten som i sin barndom i Jerusalem upptäckte att han inte som andra barn hade några mor- eller farföräldrar. De hade alla gått under i Förintelsen. Denna vetskap präglade sedan Bielskys liv. ”Hela världen såg på, men ingen ingrep”, konstaterade han i sitt tal. ”Men det ledde ändå till en sak, att vi, judarna, skapade staten Israel. Men när staten utropats försökte arabstaterna att döda vår dröm, de ville utplåna dem som lyckats överleva förintelsen. Det är detta hat mot Israel som tvingat oss till krig efter krig. Jag har själv som officer kämpat i tre krig. När jag själv fick en son hoppades jag att han skulle få uppleva en armé i fred. Men också han fick delta i krig. Kanske min sons barn ska få uppleva en armé i fred?”, undrade Zeev Bielsky, som till sist fastslog Israels ständiga sökande efter fred. ”Vi vill ha fred! Omvärlden måste förstå att vi bryr oss om barnen i Gaza lika mycket som våra egna barn. Det finns bara en lösning – fredssamtal!”

 

Israels ambassadör i Stockholm, Benny Dagan, beskrev vad Israel åstadkommit under sina sextio år. ”För sextio år sedan en nybildad, svag och fattig nation. Idag en inspiration för hela världen”. Många av de svenska politikernas appeller var korta men kärnfulla. Eva Johnsson (kd) travesterade Martin Luther King när hon sade: ”Jag har en dröm, att även judar ska ha en plats som de kan kalla sitt land”. Den socialdemokratiske veteranen Thure Jadestig pläderade för försoning och demokrati i Mellanöstern. ”Det är mer kärlek och inte mer hat som behövs för att lösa konflikten”, menade han. Folkpartiriksdagsmannen Fredrik Malm citerade Irans president Ahmadinejad, som hävdar att Förintelsen inte har ägt rum och därför har inte heller Israel rätt att existera. Fredrik Federley (c) fokuserade på hotet mot judar i Sverige. ”Det är en skam att judar ska behöva gå bakvägen in på Berns när Israel firar 60 år, att man ska behöva gömma Israels flagga i en konsumkasse när man åker hem”. Elisabeth Svantesson (m), ordförande i den parlamentariska vänskapsförening Sverige-Israel, pekade på Israels utsatta situation som litet land omgivet av fientliga diktaturer, och fastlog ”att vi måste reagera när Israels rätt att existera ifrågasätts även i en svenska debatten. Israel har en orubblig rätt att existera”, slog hon fast med emfas.

 

När detta skrivs har galakvällens uppmärksamhet i media kunnat avläsas. Som vanligt har ett stort Israelmöte i stort sett förbigåtts med tystnad. Av dagspressen är det bara den lilla kristna tidningen Världen idag, som hade ett reportage. Det hjälper inte att man har intressanta talare på scenen, världsartister och en fullsatt salong. Om det sker till stöd för Israel så ska det tigas ihjäl. Tv-journalisten Lars Adaktusson sade något mycket intressant i ett samtal med världsreportern Ulf Nilson: ”Om man hävdar opartiskhet i Mellanösternrapporteringen, anklagas man för att vara partisk”. Med andra ord att sträva efter opartiskhet skulle gynna Israel, vilket naturligtvis i vissa journalisters ögon till varje pris måste förhindras.

 

Inte desto mindre var galakvällen ett utmärkt och välbehövligt initiativ, som visar vilket brett stöd Israel ändå har både bland politiker och i det svenska folkdjupet.