Vi oroar oss för en utveckling inom arbetarrörelsen där somliga anser att de som motsätter sig fred och försoning är bättre samtalspartners än de som verkar för fred och demokrati. Palmecentret bör, tillsammans med vårt parti och sidoorganisationer, stärka kontakterna med våra israeliska och palestinska vänner i den socialistiska internationalen, inte med extremisterna. Det skriver i dag de tre socialdemokratiska fredsvännerna Moissis Nikolaidis, Bernt Jakobsson och Peter Forslund.
Jonathan Leman efterlyste på denna sida (15/6) socialdemokrater som ogillar arbetarrörelsens upprepade kontakter med fanatiker och extremister.
Med anledning av Palmecentrets initiativ att bjuda in Azzam Tamimi och Jonathan Lemans följande artikel i Expressen vill vi, som socialdemokrater och vänner av de israeliska och palestinska folken, bestämt ta avstånd från samröret mellan s-organisationer och politiska extremister.
Palmecentret må ha haft för avsikt att bidra till fred, men när man bjuder in fanatiker till fredskonferenser blir resultatet det motsatta. Genom att upplåta utrymme till personer som Tamimi legitimerar man deras åsikter.
Tamimi förespråkar våld mot kvinnor, hyllar självmordsbombare och motsätter sig Israels rätt att existera. Palestinska ledare som accepterar fredsförhandlingar betraktar Tamimi som förrädare. Till och med de europeiska muslimer som tog avstånd från terrorhandlingarna i London 2005 ansåg Tamimi vara "en liten grupp förrädare fulla av avundsjuka och illvilja. (DN 12/11-05).
Vi har svårt att tro att personer med sådana åsikter kan bidra till fred, man är naiv om man tror det.
Under Palmecentrets konferens hävdade Tamimi exempelvis att han inte erkänner judarna rätten att definiera sig som ett folk, att han "föredrar att se dem som en religion".
Palmecentrets chef Viola Furubjelke menade i sin replik på Lemans artikel (Sidan 4 17/6) att "konferensens syfte var att diskutera alternativa vägar för fred". Men det Azzam Tamimi respektive Ghada Karmi (ännu en hatgäst) hade att erbjuda som "alternativ fredslösning" var ett nedmonterade respektive utrotande av den judiska staten Israel.
I den bok av Ghada Karmi som Lena Hjelm Wallén rekommenderade och som såldes på konferensen är förnekandet av det judiska folket centralt och boken innehåller hårresande konspirationsteorier om judisk makt.
Karmi gjorde dessutom klart under konferensen att en dialog måste utgå från att den judiska staten Israel inte ska få finnas.
Åter igen frågar vi oss hur en person med sådana åsikter ska kunna bidra till fred.
Till en dialogkonferens om fred bör man bjuda personer som vill lösa konflikten, inte sådana som spär på den. Det är alldeles uppenbart att Palmecentret har gjort ett stort misstag och det här är tyvärr inte första gången konflikten i Mellanöstern kidnappas av grupper vars åsikter står i motsats till vad majoriteten socialdemokrater och andra demokrater anser.
Vi oroar oss för en utveckling inom arbetarrörelsen där vissa anser att de som motsätter sig fred och försoning är bättre samtalspartners än de som verkar för fred och demokrati.
Lyckligtvis är samtidigt den balanserade hållning vi kunnat höra från Mona Sahlin förtroendeingivande.
Hon har uttryckt tydligt stöd för Israels rätt att existera och betonat vikten av att båda parter bidrar till en fredlig tvåstatslösning.
Mona Sahlin har också tydligt betonat vikten av att bekämpa antisemitismen vilket ger oss hopp om att hon är angelägen att förvalta Göran Perssons djupa engagemang i frågan.
Viola Furubjelke å sin sida svarar inte på frågorna om hat och antisemitism. Hon förklarar inte på vilket sätt personer med Karmis och Tamimis utgångspunkter skulle kunna bidra till fred.
Det är inte övertygande att, som Furubjelke, hävda att personerna man bjudit in har för Palmecentret, "obekväma åsikter" och samtidigt förhålla sig okritisk till Ghada Karmi och till och med marknadsföra och sälja hennes bok.
Om en förening anknuten till något politiskt parti skulle sälja litteratur med främlingsfientligt innehåll skulle de inte komma undan med att de bara är intresserade av "dialog".
Det faktum att professor Leif Stenberg, diskussionens enda uttryckliga Tamimi-kritiker, bjöds in i allra sista stund (han fanns inte med i originalprogrammet) är också väldigt avslöjande.
Det är bara när Palmecentret pressas som det tycks berett att, något halvhjärtat, ta avstånd från extrema åsikter.
Ett annat exempel som är talande för Palmecentrets syn på konflikten är att de i ett referat av Carin Jämtins konferenstal enbart återger hennes kritik mot Israel.
Man verkar medvetet ha tagit bort de avsnitt där Jämtin försvarade Mona Sahlins medverkan på Israels 60-årsfirande och ställde krav på den palestinska sidan.
Palmecentret bör, tillsammans med vårt parti och sidoorganisationer, stärka kontakterna och föra en dialog med våraisraeliska och palestinska vänner i den socialistiska internationalen, det vill säga Israels arbetarparti, Me'retz-partiet och palestinska Fatah.
Då gör vi en insats i fredsprocessen som vi kan känna oss stolta över, som svenskar och socialdemokrater.
MOISSIS NIKOLAIDIS
Rinkeby s-förening
BERNT JAKOBSON
Engelbrekts s-förening
PETER FORSLUND
Tensta s-förening