Artiklar

Här finns ett urval av artiklar som berör Israel. Åsikterna som framförs är artikelförfattarnas och utgör ej nödvändigtvis Samfundets ståndpunkt.

Äldre artiklar  

Tal av ambassadör Eviatar Manor vid Samfundet Sverige-Israels riksmöte, Falun 17/5 2008
Artiklar >> Debattartiklar

Det är nu fjärde gången som jag deltar i Samfundet Sverige-Israels riksmöte. I år är ett särskilt år eftersom vi firar 60-årsminnet av Israels självständighetsförklaring. Detta ger mig ett tillfälle att försöka sätta mellanöstern frågan i dess rätta sammanhang, som jag ser det.

Låt mig emellertid börja med några personliga kommentarer. Som ni vet kommer jag och min hustru Orly nu att lämna Sverige efter fyra år. Det har varit en utmanande postering i en krävande tid för Israel. Samfundet har hela tiden stått vid Israels sida, redo att bistå oss i kampen om den allmänna opinionen. Gunnar Hökmark, jag vill rikta mitt djupaste personliga tack till dig för ditt aldrig sviktande stöd för Israel både i Sverige och i Europaparlamentet. Det ledarskap du har visat har haft en avgörande betydelse. Stort tack också till dig, Bengt-Ove, och dig, Siewert, för ert hängivna arbete. Och tack till alla er, styrelsemedlemmar och aktiva i Samfundets lokalavdelningar i hela landet, för ert engagemang, er hängivenhet och er kärlek till Israel som både Orly och jag starkt har upplevt och som har betytt så mycket för Israel. På vårt lands vägnar tackar vi er. Vi återvänder till Israel men kommer aldrig att glömma er.

Låt oss så vända vår uppmärksamhet mot Mellanöstern. Jag är optimist när det gäller bedömningen av utsikterna till ett fredsavtal. Säkert minns ni de mörka dagarna i oktober 1973 när Israel på Yom Kippur anfölls av Egyptens, Syriens och Iraks förenade arméer och landets själva existens för ett ögonblick låg i vågskålen. Sedan dessa förtvivlade stunder har Israel slutit fred med Egypten och Jordanien, så att merparten av landets gränser är gränser i fred. Vi har dessutom diplomatiska relationer med ytterligare arabländer och vi förhandlar med palestinierna sedan undertecknandet av Oslo-avtalet med PLO. Vi är en del av en historisk process av närmande med arabvärlden som också innehåller ett element av försoning. Som i varje process möter vi bakslag, kriser och våld men också framsteg och samförstånd.

Till grund för förhandlingarna ligger, efter mönster av förhandlingarna med Egypten, ett erkännande från den arabiska sidan av Israels legitima rätt att existera. En självfallen förutsättning för direktförhandlingar är också att ta avstånd från bruket av våld. Detta är vad som utmärker de moderata krafterna i arabvärlden. De väljer att förhandla med den motpart som de har givit sitt erkännande istället för att använda våld och ren terrorism.

Det är av detta skäl vi förhandlar med Mahmoud Abbas men inte förhandlar med Hamas. Hamas erkänner inte Israel, fortsätter sin strategi av så kallat ”motstånd” – en omskrivning för våld och terrorism – och vägrar att förhandla liksom att respektera tidigare ingångna avtal. Dessa ställningstaganden står helt i strid med den utveckling mot samförstånd mellan Israel och arabvärlden som har pågått sedan 1973 och kommer inte att leda någon vart för Hamas. Detta är också skälet till att den Internationella Kvartetten – USA, Ryssland, EU och FN – klart och tydligt har begärt av Hamas att man i utbyte mot ett deltagande i fredsprocessen skall: 1) erkänna Staten Israel 2) ge upp våld och terror 3) erkänna alla tidigare avtal mellan Israel och palestinierna. Om Hamas accepterar dessa principer kommer rörelsen att betraktas som en legitim förhandlingspartner av Israels regering.

Två ytterligare korta kommentarer i denna fråga. Det är mycket viktigt att Hamas accepterar alla den Internationella Kvartettens principer. De båda första följer av sig självt, men den tredje, att erkänna tidigare ingångna avtal, väcker ibland frågor. Låt mig förtydliga genom ett exempel. I Oslo-avtalet stipuleras det att all uppvigling och hatpropaganda måste få ett slut. Säkert är ni bekanta med den indoktrinering av de unga och den uppmuntran till våld som pågår i moskéer och i Hamas´ tv-sändningar i Gaza. Detta strider mot Oslo-avtalet och snedvrider den viktiga försoningsprocessen.

Det finns röster i Europa och Sverige som efterlyser en dialog med Hamas. Min fråga är: vad exakt är det vi skall tala med Hamas om? Vet de inte villkoren för att bli en legitim partner för fred? Förstår de inte att de har ett val? Har de inte i själva verket gjort ett medvetet val – våld istället för förhandlingar? Är det något i världssamfundets budskap till Hamas som behöver ytterligare förtydligas? Den 25 mars 2008 sa Tony Blair: ”Hamas är inte utestängt. Valet att återvända till arenan ligger i dess egna händer, och detta i varje givet ögonblick, om det bara erkänner Israel och visar sig berett att söka en fredlig lösning på konflikten”.

Om Israel, eller för den delen någon annan part, inleder en dialog med Hamas utan att den Internationella Kvartettens principer har accepterats vore det att rycka mattan under fötterna på de moderata palestinska och arabiska ledare som har skrivit under på dessa principer. Det skulle förvandla Abbas till en irrelevant aktör. Vidare skulle det innebära slutet för varje möjlighet att Hamas skulle acceptera de nödvändiga villkoren, överge  våld och välja förhandlingar och moderation. Att samtala med Hamas under rådande omständigheter skulle stärka dem som försöker att sabotera fredsprocessen.

Hamas vet mycket väl vilka möjligheter det har att välja mellan och har gjort sitt val. Låt Hamas få leva med följderna av detta val.

Ett särskilt farligt hot mot freden och stabiliteten i Mellanöstern är den nuvarande regimen i Iran. I en rapport av Internationella Atomenergiorganets chef Mohamed El Baradei som publicerades den 22 februari 2008 slås det fast att Iran fortsätter sina ansträngningar att skaffa kärnvapen och att urananrikningen fortgår, i strid med vad som beslutats i FN:s säkerhetsråd. Iran stödjer mycket aktivt terrororganisationer som Hizbollah och Hamas vilka motsätter sig varje försök att nå fred i Mellanöstern och vilka sprider en reaktionär och antihumanistisk våldsideologi som förespråkar förtryck av homosexuella, kvinnor och oliktänkande. Teheran är motorn i den globala exporten av fundamentalistisk terror.

Att bevara minnet av Förintelsen anses världen över vara en nödvändighet för att säkerställa att människovärdet hålls okränkbart. Irans president Ahmadinejad har upprepade gånger i de mest kränkande ordalag skymfat minnet av Förintelsens offer. Samtidigt hetsar president Ahmadinejad till ett utplånande av staten Israel och dess invånare – något oerhört i mellanstatliga sammanhang och helt i strid också med FN:s folkmordskonvention.

Den nuvarande regimen i Iran utgör ett farligt hot mot världsfreden.


Kära vänner!

 

Vilka är vi israeler? Vad är det vi vill?

Vi vill leva i en judisk, demokratisk, trygg och blomstrande stat som har fred med alla sina grannar. Mellan Jordanfloden och Medelhavet finns idag 6 miljoner judar och 5 miljoner palestinska araber. Inom 25 år kommer en majoritet att vara arabisk. Med nuvarande gränser kommer Israel inte att förbli en judisk stat. Om det styr med övermakt kommer det inte att vara demokratiskt. Det är därför en tvåstatslösning, att dela landet, ligger i Israels intresse.

En palestinsk stat får inte vara en terrorstat eller en kollapsad stat. Israel måste vara säkert. Sedan kommer vi att kunna utveckla våra gåvor och koncentrera vår energi på att få vårt land att blomstra.

Vi är inte Sparta. Vi är inte en armé med en stat. Långt därifrån. Är det något vi är så är det

Aten. Vi har en stark armé som förmår försvara vårt land. Som en klok politiker i Mellanöstern har sagt: ”I Mellanöstern är man antingen på menyn eller så sitter man runt bordet”. Vi tänker sitta med vid bordet.
 

År 1948 var vi 600 000. Vi tog emot 1.5 miljoner flyktingar, huvudsakligen från arabvärlden liksom överlevande från Förintelsen. De kom med bara kläderna på kroppen. Vi hade inget annat att erbjuda än en tillflyktsort. Man kom och integrerades. Mellan 1989 och 1999 anlände en miljon judar från det forna Sovjetunionen. Det var ett mer välmående land som kom att integrera dem. Idag är 6 av 7.2 miljoner invånare i Israel judar. Vi har en BNP på 160 miljarder dollar. Vi har haft 5 procent tillväxt tre år i följd. Vi har blivit erbjudna att ansluta oss till OECD. Vi är världsledande inom it-branschen, biomedicin, bioteknik. Vid GSMA-mobiltelefonimässan i Barcelona 2008, världsledande inom sitt fält, representerades Israel av 64 företag. Detta innebär en femteplats efter USA, Japan, Storbrittanien och Tyskland. Sverige kvalade inte in bland top 10. Vi har också ett ytterst modernt jordbruk, ett effektivt användande av begränsade vattenresurser och en stark miljömedvetenhet.

Jag har sagt det förut: vi har ingen olja. Men olja och gas tar så småningom slut. Vi förlitar oss på våra hjärnor. De utvecklas ständigt.

Vi har ett bra utbildningssystem. Våra universitet och forskningsinstitutioner är världsledande. Vi tillhör de länder i världen som satsar störst del av BNP på forskning och utveckling. Vi har ett ytterst dynamiskt kulturliv. Pressen i Israel är fri och livaktig och frågar man två personer får man tre åsikter till svar... Israel är ett samhälle av lika möjligheter och jämställdhet mellan könen. Vi är ett modernt Aten, låt er inte vilseledas av svenska media.
 

Kära vänner!

 
De 60 åren av självständighet har inte varit någon lätt resa för Israel. Ändå står vi här nu, redo att möta utmaningarna i en globaliserad värld. Vårt land är starkt – en vital demokrati – och vår befolkning välutbildad, vår ekonomi sund. Allt detta skiljer oss från den arabiska och muslimska världen omkring oss.

 

Mina Damer och Herrar, vänner,


För 60 år sedan, den 29 november 1947, beslöt FN att skapa två stater: en judisk och en arabisk stat i Palestina. Vi var 600 000 judar på plats och ytterligare 250 000  judar i flyktingläger i Europa, människospillror från Förintelsen som väntade vid porten till Eretz Israel. 1 miljon palestinaaraber bodde då i det brittiska mandatet. FN gav 55 procent av landet, inklusive den torra och till synes obrukbara Negev-öknen, till judarna och 45 procent till palestinierna. Jag ber er idag att jämföra vad de båda sidorna har åstadkommit. Jag vågar påstå att palestinierna och deras ledare har fattat några mycket dåliga beslut under de senaste 60 åren. Förhoppningsvis försitter de inte den möjlighet som ges av Annapolis-processen. Det har de inte råd med.

Jag har ett tydligt budskap till er. Israel är starkt. Israel har gjort sagolika framsteg. Vår framtid är ljus. Vi kommer att nå fred, och därmed säkerhet och välstånd.

 

 

Er hjälp har varit trofast, högt uppskattad och nödvändig. Den kommer att behövas också de närmaste 60 åren. Jag hoppas att ni, Gunnar, Siewert och Bengt-Ove, och alla ni som samlats här kommer att finnas med för att hjälpa och styrka oss.

 

Jag lämnar Sverige med en känsla av att Israel har många vänner här.

 

Jag skulle vilja avsluta mitt tal med några ord från profeten Amos, kapitel 9, verserna 13-15:

 

 

”Se, dagar skola komma, säger HERREN,

då plöjaren skall följa skördemannen i spåren

och druvtramparen såningsmannen,

då bergen skola drypa av druvsaft

och alla höjder skola försmälta

Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel;

när de bygga upp sina ödelagda städer,

skola de ock få bo i dem;

när de plantera vingårdar,

skola de ock få dricka vin från dem;

när de anlägga trädgårdar,

skola de ock få äta deras frukt.

Jag skall då plantera dem

I deras eget land,

och de skola icke mer ryckas upp

ur det land som jag har givit dem,

säger HERREN, din Gud”

 

Tack, Shalom och Lehitraot!