|
|
Äldre artiklarHär finns Samfundet Sverige-Israels samlade arkiv av artiklar och olika uttalanden mellan åren 2000-2005. Bläddra bland samtliga artiklar nedan, eller sortera efter någon av följande underkategorier: Det går också bra att söka på innehåll i sökformuläret uppe till höger.
Vad gör den socialdemokratiska regeringen i Sverige för att försvara demokratin i Mellanöstern? När ska vi höra utrikesministern tala om demokratiutveckling i diktaturstater, där Sverige kan få en avgörande betydelse? skriver Cecilia Wikström.
Den socialdemokratiska regeringen har nyligen beslutat att inleda ett militärt samarbete med diktaturlandet Saudiarabien. I detta det mest patriarkala av arabländerna tillåts inte ens ett låtsasparlament. Landet styrs enväldigt av det saudiska kungahuset som har köpt islamisternas lojalitet genom att stötta exporten av den mycket stränga wahabitiska formen av islam över världen. I flera fall är det Sudiarabien som betalat de moskéer som byggts runt om i Europa under senare år. Det finns en växande opinion för kvinnors rättigheter och flera reformrörelser i Saudiarabien, men de måste verka helt i det fördolda. Kvinnor är förbjudna att lämna hemmet obeslöjade och får inte delta ens i lokala val.
Tyvärr ser jag detta militära samarbete mellan Sverige och Saudiarabien som ännu ett bevis för att regeringen satt demokrati och mänskliga rättigheter på undantag och i stället prioriterar långtgående samarbete med diktaturstater. Redan i våras visade det sig att regeringen var beredd att låta EU häva det vapenhandelsembargo mot Kina som varit rådande sedan massakrerna på Himmelska fridens torg 1989. Därmed övergav man den ditintills rådande uppfattningen: att inte sälja svenska vapen till världens största diktatur.
Därför finner jag det angeläget att bemöta Laila Freivalds artikel (UNT 28/11). När man läser utrikesministerns text framgår det med all önskvärd tydlighet att den svenska regeringen är ointresserad av att identifiera och bekämpa vår tids allvarligaste hot mot fred, nämligen dels de extremistiska terrorgrupper som riktar sina attacker mot civila mål, dels de regimer som förvägrar sin befolkning demokratiska rättigheter och ekonomiska friheter samtidigt som de systematiskt kränker grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Utrikesministern talar i sin artikel vackert om FN och om förebyggande insatser, men lyfter inte fram vare sig demokratiutveckling eller kampen för mänskliga rättigheter som centrala i svensk utrikespolitik.
Det finns ett stort engagemang bland oss svenskar för att hjälpa människor i andra länder. Detta erfor vi inte minst vid flodvågskatastrofen förra året. Svenska biståndsarbetare och soldater gör i dag betydelsefulla insatser runt om i världen. Vi som fått privilegiet att födas och växa upp i Sverige, en demokrati som inte haft krig på snart 200 år, har ett särskilt ansvar att försvara demokratin när den hotas, nära eller långt borta. Det finns en uppfordran i detta, ett slags moraliskt imperativ. Men detta tycks inte ha drabbat Laila Freivalds. Socialdemokraternas nya internationella program som antogs på kongressen i Malmö denna höst handlar mer om att bekämpa den globala kapitalismen än om att solidariskt stå upp för människor som förnedras och förtrycks runt om i världen. Att knappt en månad efter kongressen teckna ett avtal om långtgående militärt samarbete med diktaturen Saudiarabien åskådliggör detta på ett mycket tydligt sätt.
Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna år 2005 kan anta ett program för partiets utrikespolitik med formuleringar som "samtidigt som demokratin sprids, så hotas den av starka kapitalintressen". I själva verket är det precis tvärtom. Ju bättre den fria marknaden fungerar, desto mer kan människors frihetsgrader växa. Den grupp som har mest att vinna på en fungerande och fri marknad i exempelvis Mellanöstern är kvinnorna.
Den kanadensiska författarinnan Irshad Manji, som själv är muslim, menar att västvärlden kan främja demokratin genom att stödja kvinnors företagande. Det finns nämligen inget i islam som hindrar att kvinnor idkar handel och bedriver affärsverksamhet. Marknaden är central i det muslimska samhället och handel har genom historien bidragit till goda relationer mellan muslimer, judar och kristna. Ofta utestängs dock kvinnor från marknaden genom att de saknar egendom att använda som säkerhet vid belåning för att starta sina verksamheter. Därför utvecklade ekonomen Muhammed Yunus på 1980-talet idén med mikrolån till kvinnor på landsbygden i utvecklingsländer. Sedan dess har tiotals miljoner fattiga kvinnor fått mikrolån i fyrtio länder för finansiering av miniföretag. Tidskriften The Economist gjorde nyligen ett specialreportage om hur mikrolån kan sprida marknadens fördelar till fattiga människor.
Mikrolån till kvinnliga företagare ses som ett hot mot fundamentalisternas inflytande eftersom det hjälper kvinnor att bryta sig ur det patriarkala mönstret i muslimska samhällen. I Bangladesh har lokala lånekontor bombats av fundamentalister och en chef för mikrolånverksamhet har brutalt mördats i Afghanistan. Det är inte amerikanska storföretag eller farliga marknadskrafter som hotar dessa modiga kvinnor, utan radikala islamister. Socialdemokraterna borde alltså inte se marknadskrafterna som något som ska "tyglas", utan i stället i sin utrikespolitik verka för att dessa kan växa sig starka.
Friheten vinner små och större insteg i Mellanöstern. Diktaturerna i Syrien och Egypten krackelerar. Afghanistan har befriats från talibanerna och Irak från Saddam Hussein. Regionens största statslösa folk, kurderna, har idag ett skört- men dock fungerande- självstyre i norra Irak. Efter att al Qaida nyligen sprängde flera hotell i Amman gick jordanier man ur huse för att protestera mot den islamistiska terrorn. Vad gör den socialdemokratiska regeringen i Sverige för att försvara demokratin i Mellanöstern? När ska vi höra utrikesministern tala om demokratiutveckling i diktaturstater, där Sverige kan få en avgörande betydelse? Men den rollen kan vi inte fylla när det regeringsbärande partiet i sitt nya utrikespolitiska program ser marknadsekonomi och globalisering som något ont som ska bekämpas och vars kontakter med totalitära regimer inte handlar om att verka för demokratiutveckling eller reformarbete, utan begränsar sig till att etablera militärt samarbete och att sälja svenska vapen till diktaturstater. Ord måste omsättas i handling. Lära och liv måste sammanfalla. Därför räcker inte Laila Freivalds vackra ord. Det behövs handling också.
Cecilia Wikström
riksdagsledamot (fp), Uppsala
folkpartiets talesman i mellanösternfrågor
(även medlem i Samfundet Sverige-Israels riksstyrelse)
Artikel i Uppsala Nya Tidning 2005-12-18
Last changed: Nov 11 2006 at 20:56
Back |
|
