Den som följer debatten mellan Israels vänner och Israels fiender i svenska media borde förbluffas av att vännerna ofta infogar någon reservation om att de inte håller med om allt som Israel gör eller har gjort. Reservationen kan gälla premiärminister Ehud Olmert eller hans företrädare Ariel Sharon eller tidigare regeringars misstag.
Den återspeglar den öppna självkritik som finns att läsa om dagligen i de israeliska tidningarna.
Denna självkritik visar här, liksom i Sverige, demokratins styrka eftersom den leder till omprövning och korrektioner av förd politik.

Det märkliga är att det i Palestinavännernas inlägg ytterst sällan förekommer motsvarande medgivande av arabiska misstag. Det är endast Israel som utmålas som skurk och man upprepar sina mantra.
Inte ett ord om att Egyptens härskare Gamal Abdel Nasser (1956-1970) som hyllade panarabismen och hans föregångare ville driva judarna i havet. Palestinavännerna säger ingenting om PLO:s
så kallade fasplan från 1974, som taktikern Yassir Arafat följde till punkt och pricka. Den hade Israels försvinnande som slutmål vilket nu även är Irans, Hamas och Hizbollahs islamistiska ledstjärna och uttalade mål.

De drar också en tystnadens talande slöja över folkhjälten Arafats försnillning av biståndsmiljarder, hur han betalade för terror samt köpte sig lojala språkrör och lydiga stödtrupper.
”Muren” används som slagord, men det medges sällan att barriären behövde byggas för att terrorister härjade i Israel som inte visste sig något annat råd. Men inget sägs om att palestinierna och deras klanledare själva skulle kunna stoppa de mördare som Israel vill förhindra komma in i landet.
Inte heller nämner israelfienderna de allvarliga försök som gjordes efter Oslo-avtalen på 1990-talet att åstadkomma ett fruktbart samarbete mellan Israel och en blivande palestinsk stat. I gemensamma kommittéer utreddes hur den palestinska ekonomin kunde lyftas och välbehövliga jobb skapas. Man konstaterade att det fanns gott om riskkapital från palestinier i exil som kunde investeras i nya företag och aktiviteter. Det kom realistiska förslag om att lägga tillverkning hos palestinska företag, kontraktsodling av livsmedel för export, programutveckling inom IT, skapande av nya vattenresurser med mera, och detta utöver den redan stora sysselsättningen av palestinska gästarbetare som kommit till stånd under Osloåren, med över 150 000 jobb inom byggsektorn, turismen och jordbruket. Man såg framför sig en utveckling av Palestina liknade den som bland annat Sydkorea, Taiwan och Hongkong genomgått.

Vad gick då snett? Detta vill Palestinavännerna i Sverige naturligtvis inte tala om. Det skulle riskera deras ideologiska existensberättigande.
Det skulle kännas befriande om de svenska skribenterna och lobbyisterna för den palestinska saken kunde medge ett och annat ödesdigert misstag, som de arabiska och palestinska ledarna har gjort sig skyldiga till. Det skulle bana vägen till större ömsesidig förståelse och en mer konstruktiv atmosfär i svensk debatt.

Franz T Cohn