Artiklar

Här finns ett urval av artiklar som berör Israel. Åsikterna som framförs är artikelförfattarnas och utgör ej nödvändigtvis Samfundets ståndpunkt.

Äldre artiklar  

Palestina - judarnas hemland Artikel i Sundsvalls Tidning 25/9 -08 av Daniel Krygier
Artiklar >> Debattartiklar

http://www.st.nu/asikter/debatt.php?action=visa_artikel&id=763217


Vår historielösa tidsålder som urholkat den en gång tydliga gränsen
mellan fakta och myter, erbjuder oanade propagandamöjligheter för
personer som likt Gunnar Olofsson drivs av en historierevisionistisk
agenda.
   Till skillnad från Palestinagruppernas populära och tårdrypande
myter är verklighetens Israel inte en kolonialistisk konstruktion
etablerad på ruinerna av ett mytologiskt "arabiskt Palestina" utan det
judiska folkets historiska hemland som återupprättades mot alla odds.
   Olofsson hade troligtvis inte varit en anhängare av palestinier
fram till 1948 då denna beteckning främst åsyftade på den för Olofsson
förhatliga judiska ursprungsbefolkningen. Palestine Post, Palestine
Philharmonic Orchestra och den palestinska brigaden som kämpade på de
allierades sida under andra världskriget, utgjorde alla judiska
institutioner.
   Den arabiska befolkningen som i stor utsträckning utgjordes av
inflyttade araber från Libanon, Syrien, Egypten och Trans-Jordanien
sökte sig under slutet av 1800-talet och 1900-talet till området för
att dra nytta av de socioekonomiska förmåner som det judiska folkets
återuppbyggande av det judiska hemlandet genererade.
   Den prominenta arabiska historieprofessorn Philip Hitti från det
ansedda Princetonuniversitet gjorde följande uttalade 1946: "Det finns
absolut ingenting som heter Palestina i världshistorien." Den tidigare
PLO-chefen Ahmad Shuqeri gick ännu längre med att hävda att Palestina
var en term som sionisterna uppfann. På sätt och vis hade både Hitti
och Shuqeri rätt: termen Palestina var främmande i arabisk historia och
var onekligen intimt förknippad med judisk nationell historia.
   Men för Palestina-aktivister som Olofsson är ideologin överordnad
allt annat, till den grad att alla hotfulla och verifierbara fakta som
underminerar ideologin måste manipuleras eller helt avvisas. Detta
förklarar hur Olofsson ogenerat kan tala om det "ockuperade arabiska
Palestina", utan att reflektera över hur ett mytologiskt land som
aldrig existerat utanför historierevisionisternas sinnesvärld, kan vara
ockuperat?
   FN:s delningsförslag den 29 november 1947 talar om etableringen av
en judisk och en arabisk stat men inte ett ord om en "palestinsk stat".
   Olofsson hävdar grundlöst att delningsförslaget favoriserade
judarna då dessa tilldelades 56 procent av territoriet men endast
utgjorde en tredjedel av befolkningen.
   Olofsson mörklägger att araberna tilldelades 78 procent av det
totala Palestinaområdet redan 1922 då den artificiella arabstaten
Transjordanien etablerades i Öst-Palestina, ett område som öronmärktes
explicit vid Versailleskonferensen 1919 som det judiska folkets
historiska och framtida hemland. Direkt efter etableringen av
Transjordanien 1922, sedermera Jordanien, implementerades en rasistisk
lagstiftning som explicit förbjöd judar att bosätta sig där. Denna lag
gäller än idag. Det var således delningen av de återstående 22 procent
av området som ägde rum 1947.
   Trots att den judiska nationen som var utspridd i exil vida
översteg antalet araber i området, tilldelades araberna således 78
procent av området 1922 och erbjöds därefter nära hälften av de
återstående 22 procenten 1947.
   Trogen sin historierevisionistiska ideologi, drar sig Olofsson inte
för att manipulera historiska dokument och källor inklusive förfalska
Ben-Gurions ord, för att legitimera sin anklagelse att den judiska
staten bedrev systematisk "etnisk rensning" av araber 1948.
   Ironiskt refererar Olofsson till den väl ansedda historieprofessorn
Benny Morris som kategoriskt avvisar Olofssons myt att det existerade
israeliska planer 1948 att fördriva den arabiska befolkningen.
Olofssons verkliga källa utgörs av Ilan Pappé, en ökänd
historieförfalskare och som öppet erkänt att hans anti-israeliska
ideologi färgar hans historiesyn och att han inte ser något fel med att
fritt tolka information så att den understödjer hans övergripande
ideologi.
   Vad som helt saknas i Pappés och Olofssons selektiva och
manipulerade historieversion, är det fundamentala faktum att de pågick
ett regelrätt krig mellan judar och araber 1948, ett krig som araberna
i Palestinamandatet i allians med fem arabiska invasionskrigsmakter
initierade i strid med internationell rätt med målet att utplåna
Israel. Syftet med verklighetens judiska plan Dalet var att bemöta den
kommande arabiska invasionen samt förebygga en situation att fientliga
arabiska element öppnade en ny front bakom Israels försvarslinjer.
   I kraft av sitt numerära övertag och initialt militära styrka, var
det få militärexperter som förväntade något annat än en förkrossande
arabisk seger och en ny förintelse av det judiska folket. En procent av
den judiska befolkningen dödades i dessa hårda strider. Livlig arabisk
propaganda om "judiska massakrer" och sviktande arabisk krigslycka var
de primära orsakerna till den arabiska flyktingströmmen. Medan araber
som inte deltog i det folkrättsvidriga kriget mot Israel stannade och
blev israeliska medborgare, massakrerades eller fördrevs samtliga judar
som befann sig i den del av mandatet som skulle utgöra den arabiska
staten.
   Olofssons myter om etnisk rensning av araber framstår som ännu mer
bisarra när man betänker det faktum att den arabiska befolkningen i
Israel har ökat nästan tiofaldigt sedan 1948. Den verkliga etniska
rensningen riktades mot judarna i arabvärlden. Idag lever mindre än en
procent av den nära en miljon fredliga judiska befolkning som i
generationer innan Mellanöstern och Nordafrika koloniserades av
araberna, bodde från Marocko i väster till Irak i öster. Den pågående
etniska rensningen i Mellanösterndebatten är av mentalt slag:
fördrivning av verifierbara ursprungsfakta som ersätts med den
historierevisionistiska repertoar av myter som Olofsson exemplifierar.
   Till dags datum har araberna förkastat en fredlig tvåstatslösning
vid fyra tillfällen: 1937, 1947, 1967 och 2000.
   Besattheten av att demonisera den judiska staten, underminerar inte
endast förutsättningarna för en genuin arabisk-israelisk fred men
underminerar och retarderar en sund demokratisk samt socioekonomisk
utveckling i den ekonomiskt underutvecklade och totalitära arabvärlden.
  
   Daniel Krygier
   Mellanösternanalytiker och debattör