Bloggtips & Artiklar

Här finns ett urval av artiklar som berör Israel. Åsikterna som framförs är artikelförfattarnas och utgör ej nödvändigtvis Samfundets ståndpunkt.

Äldre artiklar  

Konsten att säga "ja", av Raphael Israeli
Artiklar >> Debattartiklar

 Abu Mazen säger "ja" till Obama: ja till staten Israel, men inte som en judisk stat. Ja till ett fullständigt israeliskt tillbakadragande, ett slut på bosättningarna, ingen "apartheidmur", fullständig kontroll över vattenresurser, vägspärrarna avlägsnade och erkännande av rätten till återvändande. I översättning: detta är liktydligt med ett omintetgörande av Israel, men hans "tillmötesgående måttfullhet" blir det viktigaste i hans möte med den amerikanska presidenten, vilken söker försoning med den muslimska världen.

Netanyahu säger "nej" till Obama: Nej till en palestinsk stat för stunden, så länge palestinierna är delade och styrda av två separata regeringar, så länge terrorismen inte övervunnits, den judiska staten inte erkänns, säkerheten inte fungerar, och kraven på rätt till återvändande fortsätter att bedrivas. Under tiden måste bosättningarna fortsätta för att handskas med den naturliga befolkningstillväxten, i linje med president Bush's försäkringar till Sharon. I översättning: de "hinder" Netanyahu reser på vägen till fred gör honom ovillig, motstpänstig, till en krigshetsare.

Hur hamnade Israel i denna ofördelaktiga ställning gentemot USA, för första gången i dess historia, och hur kunde araberna tillträda posten som fredssökare, till stort förtret för beslutsfattarna i Jerusalem och Israels trogna vänner världen över? Med ett enda ord: initiativ.
Med mer än ett ord: Israels ideologiska identitet har urholkats under åren av de fåfänga israeliska eftergifter vilka igångsattes i och med Osloavtalet. Allt som orsakades var fler krig, högre tryck utövades mot Israel, högre förväntningar riktades mot Israel, och mer irreparabel skada åsamkades israeliska intressen.

Världens och Israels egna självåsamkade fixering vid den "Israelisk-palestinska konflikten", som vore det Israels största bekymmer snarare än den mycket mer hotfulla arabisk-israeliska konflikten och Islams ökande hotelser gentemot den judiska staten, har gjort att Israel sticker ut i den internationella arenan för dess passivitet och dess fåtalighet och dess knapphet av diplomatiska initiativ. Eftersom Israel inte föreslår något tydligt program för Mellanöstern, och inte heller på något uppfinningsrikt vis försöker lösa problemen som kommer på tal med palestinierna, arabvärlden och den muslimska världen, befinner hon sig konstant på defensiven, och kan bara reagera på andras förslag. Då andra är mer intresserade av sina egna omedelbara ekonomiska intressen inom den muslimska världen, snarare än Israels välfärd eller de moraliska och långsiktiga inverkningar deras beslut kan få, måste Israel i sin kamp för överlevnad tillämpa en strategi av taktiskt tillmötesgående gentemot resten av världen. I likhet med Abu Mazen måste Israel svara "Ja, men..." och inte "Nej, men..."

En positiv inställning som denna, snarare än att dra upp röda linjer vilka konstant urholkas och därmed blir tecken på svaghet, borde antas för att visa på en policy baserad på fyra principer vilka, även om de till att börja med avfärdas av araberna, borde vara jämlika, rättvisa och ömsesidiga med Väst, och särskilt med USA.

För det första borde Israel deklarera sitt erkännande av alla arabiska och muslimska folks rätt till självbestämmande, inklusive palestiniernas, förutsatt att de erkänner det judiska folkets rätt till detsamma. Om inte den rätten ges det judiska folket skulle det innebära ett upphörande av alla förhandlingar; hittills har Israel erkänt palestinierna, men, som kan ses i Abu Mazens förkastande av en judisk stat, gäller inte det omvända.

För det andra borde Israel erkänna alla folkbefrielserörelser tillhörande nationer vilka erkänner hennes egen, det vill säga sionismen. I Oslo erkände Israel PLO, men hennes tanklösa förhandlare insisterade aldrig på att erkännandet skulle vara ömsesidigt; därav det kontinuerliga nedsvärtandet av den judiska nationens återuppväckande av alla araber och muslimer, och den fortsatta giltigheten av PLO:s stadga vilken förringar sionismen och utlovar dess utplåning.

För det tredje måste hela det historiska Palestina, inklusive Israel, Jordanien, Västbanken och Gaza (landet Israel i israeliskt språkbruk) läggas upp för förhandling och återfördelas mellan israeliska judar och palestinska araber, vilka båda är ägare till landet och de enda vilka kan bestämma dess fördelning. Vad de kallar sin andel blir deras eget beslut: Palestina, Israel, Zion, det Hashemitiska kungariktet Palestina, den Arabiska Staten, den Judiska Staten etc. Palestinska araber, i likhet med israeliska judar, förtjänar förvisso en egen stat, stor nog för att kunna inhysa de flesta palestinierna, men inte separata Palestinska enheter i Gaza, Amman, Västbanken, Negev och Galileen, medan den judiska statens existensberättigande ifrågasätts.

För det fjärde, när den slutgiltiga och permanenta gränsen mellan de bägge enheterna fastställs genom förhandlingar, är det viktigt att göra åtskillnad mellan suveränitet över ett område och invånarnas personliga status. Palestinska araber, inklusive de araber i Israel vilka valt att identifiera sig som palestinier, ska kunna fortsätta att leva i Israel som utländska medborgare permanent bosatta i landet men likväl vara lojala mot den palestinska staten, och vice versa för de israeliska judar vilka väljer att bo på palestinsk mark. Ingen bättre garanti för fred finns än den ömsesidiga närvaron av varje sidas befolkning på den andra sidans territorium. Genom åren kan frivilligt befolkningsutbyte komma att gradvis ske, där varje individ flyttar i enlighet med sina egna önskningar och i sin egen takt, och inom lagens råmärken.

Listan på problem vilka en så pass långsiktig lösning skulle innefatta är lång och invecklad. Men många andra alternativ har provats och misslyckats. Storartat statsmannaskap består inte bara i att skilja mellan gott och ont (det hade varit för enkelt), utan i att gripa tag i det onda innan det blir värre. Under de två senaste decennierna har vi varit låsta i en kurs vilken enbart lett till misslyckande, om vi misslyckas med att ta ännu en möjlighet kommer situationen att förvärras. Om vi tar initiativet har vi inlett ett nytt kapitel och tänt en hoppets flamma vid tunnelns slut.

Raphael Israeli

Författaren är professor i Islamologi och Mellanösternstudier vid Hebrew University, Jerusalem. Översättning: Adam Eberhag.