Välkommen till vår hemsida!

Samfundet Sverige- Israel är till för dig som vill bidra till kontakterna mellan det israeliska och det svenska samhället. Vi är ingen politisk organisation i den bemärkelsen att vi har ett politiskt program, vare sig för hur fredsprocessen eller en fred mellan Israel och dess grannar skall se ut. I vår organisation finns många olika åsikter företrädda.

Gunnar Hökmark, Ordförande Samfundet Sverige-Israel

Läs mer 

Aktuellt

Chocken i Sderot
Publicerad Nov 05 2009
Startsidan >>

Det var värre än jag ens trott. Solen strålar visserligen  från en klarblå himmel. Träden grönskar också fortfarande. Vita och röds blommor lyser och glöder visserligen också ordentligt skötta i trädgårdarnas buskar och häckar.
Villaområdena ser ut som villaområden i Sverige, marken är kuperad och längs kvartergatorna står moderna bilar.
MEN;
Här är det något som inte stämmer! Det finns inga människor ute på gatorna. Det finns inga barn som leker vid skolorna. Enstaka taxibilar och någon polisbil ser jag i rörelse. Annars är allt en spökstad. Som om det vore arrangerade filmscener efter ”den stora katastrofen”. Men det dök aldrig upp någon filmhjälte där, mitt i gatan, någon som skulle kalla ut människorna till ett nytt liv och till en levande stad igen.
 
Jag insåg smärtsamt att det här inte handlade om en sience-fiction film. Det här är verkligheten i Sderot i södra Israel klockan tre en alldeles vanlig vardagseftermiddag.
I åtta år har det regnat hamasmissiler över den här staden. Idag bor 16000 israeler här. Många med rötter i andra länder. Många är barnfamiljer, och många är barn.
I varje villaträdgård finns en liten betongbunker. Busshållplatserna är bunkers skyddsrum och (!) hållplatser. Skolorna har extratak av stål och betong för att stå emot terrorbomberna. Fönstren är små och har pansarglas.

16 000 har orkat stanna kvar här. De var 24 000 för 10 år sedan. De var 4000 1950. På 60 år har Sderot byggts som om det vore Eskilstuna, eller Kiruna.
När barnen vågar sig ut på gatan efter skolan ser det ut som om de lider av ticks. Huvudena vrider oupphörligt mot vänster och höger för att kolla in närmaste skyddsbunker. De mår dåligt. De vet att de har 15 sekunder på sig när Hamas terrorljud visslar genom missilen.
Tre missiler varje dag i åtta år.

På polisstationen i Sderot finns några av de cirka 8000 missiler som träffat staden, skolor, hem och sjukhus under åtta års terrorattacker från Hamas och olika PLO-grenar.

Många israeler delar deras oro. Men i Sdreot lider över 40 procent av traumatisk skräck.
I hela Israel lider omkring fyra procent av olika skräcktrauman, som har med krig och terror att göra. Ändå ger inte Sderotborna upp. De väntar bara på att världssamfundet skall vakna och se. De kanske väntar på att Goldstone skall komma från FN och undersöka krigsbrott.
De kanske väntar på att Sida och Diakonia i Sverige  skall prioritera om sina insatser och stötta barnen i Sderot också.

Jag satt trygg i bussen som körde oss genom stan. Där fick jag den största chocken. Vi stannade till vid ett nybyggt dagis. Grå betong inga fönster utåt. Inga synliga glada lekplatser.
Där inne i bunkern skall barnen leka, lära och växa.

Bomberna kommer från Gaza. Bomberna tillverkas av Hamas med pengar från Iran.
Bomberna hånskrattar åt alla fredsplaner som tror att konflikten handlar om hederliga samtal mellan likvärdiga parter. Hamas är aldrig likvärdigt. Hamas är mördare.
Inne i dagisbunkern gråter barnen.

Ursprungligen publicerad i Världen Idag

Senaste artiklar