Arabvärldens judiska flyktingar

I anslutning till firandet av Israels 60-årsdag nyligen har media fokuserat mer på de palestinska flyktingarna än på Israel. De palestinska flyktingarna förtjänar internationell uppmärksamhet. Det gör också de judiska flyktingarna från arabvärlden. De är båda flyktinggrupper som är ett resultat av de arabisk-israeliska krigen.
FN har ägnat otaliga resolutioner och debatter till bara den ena sidan av historien, den palestinska, och helt och hållet ignorerat den judiska. Därför är det glädjande att FNs Råd för Mänskliga Rättigheter, vid sin nyligen avslutade sjunde session (29 mars), även hade de judiska flyktingarna från arabvärlden på den internationella dagordningen.

Bland annat vittnade Regina Bublil Waldman, judisk flykting från Libyen om diskriminering, förföljelse, mord och flykt från Libyen 1967. Fru Bublil Waldman sade:
"...Idag bär jag min traditionella klädedräkt för att fira mitt ursprung, mitt arv, men också för att sörja dess förstörelse.
En miljon judar levde i Mellanöstern vid förra seklets begynnelse. I dag finns mindre än 5 000 kvar.
Deras öde har ignorerats av världsamfundet. Deras historia är min historia.
1948 fanns det 36 000 judar i Libyen. Idag finns det ingen.
Under kriget 1967 mellan Israel och sina arabiska grannar löpte pöbeln ut på gatorna och skrek "Edbah el Yahod" - slakta judarna. De brände min fars lagerhus och kom för att bränna ner vårt hem. En hedervärd muslimsk granne räddade våra liv.
Regeringen beordrade att alla judar skulle fördrivas från Libyen, där min familj hade levt i hundratals år. De konfiskerade alla våra tillgångar.
Vi fick ett resedokument som endast gällde för utresa - aldrig för att återvända.
Min familj sattes på en buss till flygplatsen. Busschauffören gick ut och försökte bränna upp bussen med oss inuti. Vi räddades från döden av två kristna vänner.
Jag kommer hit utan att hysa hat - jag vill bara vittna om dessa historiska fakta:
* att judar har varit en infödd befolkning i Mellanöstern i över 2500 år.
* att på grund av ras och religion utsatte arabiska regimer sina egna judiska medborgare, för godtyckliga arresteringar, konfiskering av egendom och fördrivning.
* att UNHCR (FNs flyktingorgan) har förklarat att judarna som flydde från Arabvärlden var bona fide flyktingar, offer för den arabisk-israeliska konflikten."

Fru Bublil Waldman avslutade med att uppmana ordförande, Dr. Diene, att "undersöka Libyens och andra Mellanösternländers handlingar när de tvingade bort sina judiska minoriteter. Som i Sydafrika krävs ett erkännande om sanning och historiska fakta innan försoning kan äga rum".
Vad som också är värt att notera är att den amerikanska Kongressen den 31 mars enhälligt antog en resolution som erkänner att alla offer för Mellanösternkonflikten måste behandlas på ett likartat sätt. Det vill säga att i alla internationella sammanhang där den palestinska flyktingfrågan behandlas, ska även frågan om de judiska flyktingarna från Arabvärlden tas upp.
Egentligen är de judiska flyktingarna från arabvärlden är ingen nyhet. Palestinska ledare kände till deras historia redan på 1970-talet. Den israeliske araben, Sabri Geries, PLO-medlem och författare till Araberna i Israel och tidigare chef för Israelavdelningen för Institutet för Palestinska Studier i Beirut, skrev redan den 15 maj 1975:
"Det är inte sant att främmande makter - särskilt Tsar-Ryssland, Nazi-Tyskland, Storbritannien och USA - var de enda bakomliggande faktorerna till de förhållanden som ledde fram till Israels tillkomst. Araberna tog också en del i förloppet; det är sorgligt att säga, men de gjorde det mycket aktivt. När Israel upprättades den 14 maj 1948 hade det en befolkning på ca 650 000 judar. I dag (1975) är antalet 3 miljoner och 1,5 miljoner av dem kom till Israel från åtta arabiska stater - samtliga medlemmar i Arabförbundet, representerande varje slags regim som finns i arabvärlden; monarkistiska, revolutionära, progressiva. Det här är knappast platsen att beskriva hur judar i arabiska länder drevs ut ur sina urgamla hem, hur de skändligen deporterades sedan deras ägodelar konfiskerats eller övertagits till lägsta möjliga pris... " (An-Nahar, Beirut).

Inte heller före Israels bildande var det en idyll att leva som jude i arabvärlden. Under andra världskriget förekom starka pronazistiska strömningar i hela Mellanöstern. Palestinaarabernas ledare Haj Amin al-Husseini tillbringade större delen av kriget som gäst i Nazityskland. Al-Husseini medverkade aktivt i Förintelsen av judarna genom såväl sina uppviglande tal i arabiska radiosändningar som i upprättandet av antisemitiska muslimska insatsstyrkor i det ockuperade Jugoslavien för att nämna några exempel.