Artiklar

Här finns ett urval av artiklar som berör Israel. Åsikterna som framförs är artikelförfattarnas och utgör ej nödvändigtvis Samfundets ståndpunkt.

Äldre artiklar  

"Kulturjournalister gör judehat möjligt" Artikel i Dagens Story 2/6 av Frederick Federley
Artiklar >> Debattartiklar

Tusentals människor firad en demokratisk stat som mot alla odds och all fientlighet har överlevt. Glädjen var stor trots mörka moln på himlen.

Dagarna efter söker jag i tidningarna för att läsa referat från det värdiga firandet. Inte en rad hittar jag. Jag kan ha missat något, det ska jag villigt erkänna. Men inget har jag kunnat se nämnas om firandet i Sverige.

Jag finner inte något på kultursidorna om några av Israels mest framträdande musikers begåvning, tolkningar av tusenåriga dikter, om det åldriga skrivna språket hebreiska som nu växer som talat och sjunget språk. Det nämns inget om Israel som den smältdegel av immigranter det är från världens alla hörn. Ej heller något om den kulturella knutpunkt som vaggan för tre av världsreligionerna, som referensram och betydelse för den judiska, muslimska och kristna civilisationen.

Tydligen anser inte de svenska kulturjournalisterna att det finns något kulturellt värde i detta. Eller så är man en aktiv del i tystnaden kring Israel och judarna för att möjliggöra hatet.

Inte heller ser jag något om de överlevare från förintelsen som fortfarande finns ibland oss men som blir allt färre. Deras historia och tragiska öde som blev startskottet för staten Israel när Storbritannien efter beslut i FN avstod land till det judiska folket.

Däremot rapporteras om demonstrationerna mot Israel.

Allt detta fyller sin funktion i den moderna formen av antisemitism. Israeler och judar avhumaniseras och förpassas till att vara soldater, ockupanter och högteknologiska vapen. Sällan, jag vågar säga nästan aldrig, skriver man om mödrar och fäder som förtvivlat saknar sina barn. Få skriver om bröderna som förlorat sitt syskon. Om systrarna i tårar efter den bortgånge brodern.

Ingen skriver om familjen vars far lider svåra trauman efter år i krig. Ingen som berättar om studenterna som studerar under ständig rädsla för missilanfall. I ett land där vi värnar barnen är det ingen som tar upp hur de israeliska barnen påverkas av de ständiga kontrollerna och flyglarmen som varnar för nästa skur av missiler i civila områden. Få lyfter det enorma hotet mot folket, människorna, i Israel som ständigt vila runt hörnet och hur det påverkar hela befolkningen.

Ingen rapporterar om hur den judiska gruppen i Stockholm är så hårt utsatt för hot att tillställningarna förra söndagen var starkt bevakade av SÄPO, polis och inte minst judiska församlingens egen säkerhetspersonal. Halva församlingens budget går till säkerhets som staten borde stå för. Idag garanterar inte den svenska staten svenska judars säkerhet utan det får de göra själva. Ingen annan grupp i Sverige behöver göra det.

Alla de som annars brukar skrika sig hesa till förmån för utsatta är tysta. Var är solidariteten? Var är kampviljan? Jo den riktas mot dem som behöver den och solidariteten, den så kallade, blir ett instrument i antisemitismens tjänst.

Ingen verkar reflektera över att när judar och vänner av Israel samlas för att fira en demokratisk stat som är en kulturell smältdegel av aldrig skådat slag så måste vi gå igenom säkerhetskontroller.

Inte ens medlemmarna i judiska församlingen tänker särskilt på att hotbilden mot dem just för att de är judar är så stark att det krävs kravallstaket, poliser, batonger och vapen för att skydda dem och bevara säkerheten. De har varit vana med det i årtionden. De ser det inte längre. Det är vardag. Men det är inte vardag för några andra i Sverige än judarna.

När vi lämnar synagogan får vi ta den smala gränden mellan synagogan och Berns för att komma till festen och för att på säkrast möjliga sätt komma vidare. Ingen skriver om att de som överlevde förintelsen får gå in bakvägen till Berns. Längs vägen går de förbi minnesmonumentet med tusentals namn på judar som inte överlevde förintelsen. Om detta talar ingen. Ingen reflekterar. Den granskande journalistiken verkar denna gång som så många andra ha tagit ledigt just kvällen för en judisk samling. Är det inte märkligt?

Tal om religionsfrihet, yttrandefrihet och alla människors lika rätt och värde står sig slätt när det är så det ser ut när judar samlas. Alla de rättigheterna och friheter vi håller högt förvägras till viss del judarna genom att de har avhumaniserats.

Är det rimligt i Sverige 2008? Hur kan vi ha låtit det gå så långt?

Detta är antisemitismens moderna ansikte i Sverige. Den känns igen i avhumaniseringen och demoniseringen från historien men metoderna är mer raffinerade. I stället för karikatyrer utmålas Israels folk och judarna som ett folk utan glädje, sorg, smärta, längtan och kärlek. Där finns inga nyanser, färger eller toner. Där finns bara ockupanter, soldater och högteknologiska vapen.

På så sätt blir det lättare att hata. Att jaga. Att förakta. Detta pågår i dag med uppslutning av media, påjagat av framförallt den politiska vänstern. Och vi är få som på allvar tar debatten. För vi vet att den dagen vi försöker visa på drömmar, tankar och idéer hos Israels folk som består av kristna, muslimer, druser, araber med flera så har också vi ställt oss i skottgluggen.

Nu måste debatten väckas. Det som sker och pågår är ren skär antisemitism och det krävs krafttag för att bryta ett sedan länge invant mönster och hat. Ett hat så starkt och genomgripande att inte ens de som är föremål för hatet längre tänker på att de passerar en säkerhetskontroll på vägen till sina församlingslokaler.

Som ledamot av Sveriges riksdag skäms jag över detta och ber om ursäkt för att vi inte tidigare lyckats ändra debatten. Ingen ska behöva ha det så i Sverige 2008.

Fredrick Federley är riksdagsledamot, c