Bloggtips & Artiklar

Här finns ett urval av artiklar som berör Israel. Åsikterna som framförs är artikelförfattarnas och utgör ej nödvändigtvis Samfundets ståndpunkt.

Äldre artiklar  

"Högerextremisterna som vill eskortera Gazaskeppen" Anna Ekström. Axess Blogg 7 juni 2010
Artiklar >> Debattartiklar

Ayatollah Khamenei har uttryckt sin avsikt att låta krigsfartyg eskortera en iransk ”hjälpflotta” till Gaza. Det kan ligga allvar bakom hotet.

I kretsen kring hans president, Mahmoud Ahmadinejad, har en hybridideologi med rötter i persisk, europeisk och arabisk kultur vuxit fram. Utopin är en global millenär teokrati med den iranska nationen i centrum. Vägen dit är andlig, kulturell och väpnad kamp.

Såväl på hemmaplan som på den internationella arenan bedriver presidenten en allt ivrigare propaganda, vars ärlighet föranlett inhemsk kritik. Särskilt det till synes antiimperialistiska budskapet faller i god jord på båda sidor av Atlanten, bland annat i delar av Sydamerika.

Ahmadinejad presenterar en världsbild med en ljus och en mörk sida – ett arv från Zarathustra.

Den mörka visar ”världsarrogansen” och ”sionismen” sammanflätade till en intrikat konspiration. ”Världsarrogansen” syftar ömsom på den så kallade västvärldens regeringar med USA:s president i spetsen, ömsom på ideologi och kultur. I Ahmadinejads idéhistoria är humanismen en stam med två onda grenar: kommunismen och den liberala kapitalismen. Båda sägs ha förslavat ”nationerna”. Kommunismen är redan besegrad och snart, förutspår han, är stunden kommen för sionismen och det som är kvar av arrogansen. Tecken på västs undergång menar han vara säkerhetsproblem, en krackelerande ekonomi och framför allt en tom kultur.

På den ljusa sidan syns ”värdefulla kulturer” med den ”stora iranska nationen” som fanbärare. Att Ahmadinejad börjat referera till Irans stolta historia tyder på ett uppvaknande för den persiska nationalism som undertrycktes av revolutionen. Under FN:s kärnvapenkonferens i maj nämnde han indirekt den förislamiske kung Kyros den store när han påtalade att Iran – i kontrast till USA – avskaffade slaveriet så tidigt som för 2500 år sedan.

I presidentens språkbruk täcker ordet ”sionism” i stort sett samma semantiska fält som ”världsjudendomen” eller ”Juda” i nazitysk propaganda, även om han ibland stannar vid en antiimperialistisk antisionism som påminner om den sovjetiska och som går hem hos delar av västliga opinioner. Historieprofessorn Jeffrey Herf, som gått igenom tidigare outforskat material, visar i sin bok Nazi Propaganda for the Arab World att ”sionismen” kunde ersätta ”världsjudendomen” i radiosändningar och pamfletter riktade mot arabvärlden. En omfattande propaganda utformades i Berlin i samarbete med nazisympatisörer från Mellanöstern, av vilka den mest kände är Haj Amin al-Husseini, stormuftin av Jerusalem, tillika mannen som organiserade en bosnisk-muslimsk SS-division, deltog i planerandet av en slutgiltig lösning på ”judefrågan” i arabvärlden och som Yasser Arafat titulerade ”Onkel”. Författaren berör även helt kort de pronazistiska stämningarna i Reza Shah Pahlavis Iran innan de allierade tvingade honom att abdikera och den tyska ambassaden att stänga.

Av nutida propagandamaterial framgår att rester av det ideologiska samarbetet mellan nazismen och radikal islam har bevarats i Mellanöstern, utvecklats och därifrån spridits genom islamistiska rörelser. Men det är i kretsen kring Ahmadinejad som detta arvegods smälts in i en förtätad ideologisk legering, av vilken man smitt ett kraftfullt propagandavapen.

Gentemot ledare och islamistiska rörelser i Mellanöstern har den antivästliga och panislamisk-nationalistiska retoriken intensifierats till den grad att det i arabiska medier talades om krigsråd i samband med Ahmadinejads möte med Syriens president Bashar al-Assad och företrädare för Hizbollah och Hamas i slutet av februari. Israel varnades för att ett enda ”misstag” skulle leda till utplåning.

Samma månad anordnades en konferens om palestinskt ”motstånd” i Teheran. Där höll Ahmadinejad ett tal som relativt väl sammanfattar hans tidigare och senare beskrivningar av sammansvärjningen mellan sionisterna och arrogansen. Han utmålade sionismen som den kraft, vilken, i likhet med nazismens ”världsjudendom”, ligger bakom allt ont: ”Idag står det klart att sionisterna är källan till alla krig, till förstörelsen av kulturer och mänskliga värderingar…” Som ett eko av Husseinis ord beskrev han sionisterna som islams fiender, en uppfattning han ironiskt nog delar med islamofobiska partier i Europa: ”Sionisterna har ingen religion – tvärtom är de motståndare till profeterna och religion…”

I detta tal vacklade Ahmadinejad sin vana trogen mellan vilken av krafterna – sionismen eller världsarrogansen – som skulle tillskrivas störst makt. En liknande tvetydighet förekom i nazipropagandan. Inledningsvis pekade han ut Israel som arrogansens koloniala utpost: ”Det är allmänt känt att upprättandet av den sionistiska regimen planerades och utfördes av den globala arrogansen och det tyranniska styre som fortlever på grundval av korruption och lögner.” I andra sammanhang har presidenten varit tydligare med vad han menar vara syftet med Israels existens. Världsarrogansen skulle ha etablerat ”den sionistiska entiteten” för att skaffa sig kontroll över Mellanöstern, enligt honom den geopolitiska nyckeln till världsherravälde. ”Lögnen” om Förintelsen och de allierades uppoffringar under andra världskriget tjänar enligt detta narrativ som medel för att uppnå total dominans. Ahmadinejad har även uttalat den revanschistiska avsikten att via FN utkräva krigsskadestånd.

Å andra sidan porträtterade han sionismen som kraften bakom världsarrogansen: ”Det står idag klart att det sionistiska partiet och sionismen strävar efter att ta över hela världen och att de internationella [politiska] och finansiella centra lyder under deras inflytande”. Både tidigare och senare har han använt ord som”mikrob” för att insinuera att sionismen omärkligt tränger sig in i och omprogrammerar de till synes styrande.

Av journalister i väst har Ahmadinejad stundtals beskrivits som Israelkritiker och förespråkare av en enstatslösning där araber och judar skulle leva i fred med varandra. I sitt tal till Hizbollah-, Hamas- och andra terrorledare var han dock tydlig med att målet är att rensa Palestina från judar och att ordet ”regim” används synonymt med den judiska befolkningen: ”… åk tillbaka till varhelst ni kom ifrån – och, om ni inte gör det, skall ni veta att Guds hand kommer att verka genom Palestinas och den övriga regionens nationer, och svepa bort er existens... Den sionistiska regimens öde är att bli fullständigt eliminerad.” Som en parentes kan nämnas att hundratusentals judar fördrevs från sina arabiska hemländer i samband med staten Israels bildande.

Motsvarande hot riktas mot världsarrogansen, vars hand de styrande i Iran lovat att hugga av om den skulle röra Iran. I samband med kärnvapenkonferensen gjordes exempelvis klart att sanktioner mot landets kärnteknikprogram kommer att utlösa ”motstånd”, ett vanligt uttryck för aktioner av Iranstödda militanta islamistiska grupper. Av Barack Obama förväntas fullständig anpassning, ”uppriktig förändring”, för ”i morgon kommer det vara för sent”. Ahmadinejad säger sig vilja hjälpa sin amerikanske kollega att slita sig loss från en liten grupp mäktiga sionister, vilka skall ha vänt Obama mot sitt eget folk. Denna bild av den amerikanske presidenten ligger mycket nära Nazitysklands karikering av Franklin D. Roosevelt som judestyrd marionett.

Ahmadinejad framställer världsarrogansen och sionismen som ett existentiellt hot mot Iran, liksom mot den panislamiska nationen. Detta kan jämföras med Hitlers budskap att världsjudendomen stod i beredskap att utrota det tyska folket. På så sätt försökte Führern konstruera Förintelsen och de militära anfallen mot påstått judekontrollerade stater som operationer under ett och samma försvarskrig. Även denna propaganda spreds med hjälp av stormuftin av Jerusalem till arabvärlden: ”Döda judarna innan de dödar er.”

Men Ahmadinejads propaganda går ett steg längre: fienden hotar något större än enskilda världsliga nationer.

Presidenten och hans krets, med den oortodoxe ayatolla Mezbah-Yazdi som mentor, har länge predikat att världen står inför den sista striden mellan gott och ont. När mänskligheten på så sätt rensats från icke önskade element är det tänkt att en ”monoteistisk” era skall infalla. (Begreppet ”monoteism” skall här förstås i exklusiv betydelse. Treenighetsläran ses exempelvis som ett hädiskt avsteg från profeten Jesus eller Isas sanna budskap.) Historiens sista epok präglas, enligt Ahmadinejads tolkning av profetiorna, av ”broderskap”, ”rättvisa”, ”andlighet” och ”fred”. Denna ”ljusa framtid” är ett globalt rike styrt av Mahdin, en Messiasfigur som presidenten kallar ”den perfekta och rena människan”. Guds plan är att denne skall återkomma med Jesus som medhjälpare, och deras undersåtar är ämnade att leva i harmoni med ”det mänskliga varats sanna natur”.

Tron på Mahdin är ingenting nytt. Och Messiaspretendenter har dykt upp från tid till annan. Enligt rapporter från tyska ambassaden i Teheran 1941 predikades det exempelvis att Hitler var identisk med Mahdin, en folktro som Nazityskland planerade att utnyttja i sin propaganda.

Däremot är det först under Ahmadinejad som ”påskyndarna”, de som menar sig kunna locka Messias att återkomma, har fått inflytande över staten. Detta väcker missnöje inom den klerikala eliten eftersom Mahdin förväntas rensa upp även bland dem. Flera rapporter tyder på att Ahmadinejadkretsen visar allt mindre respekt för det konservativa prästerskapet och har skaffat sig ökat inflytande över regimens militära falang.

Presidenten ser den iranska nationen som tusenårsrikets stöttepelare och sig själv som Irans ”ödmjuke son” som ska bereda vägen för Mahdin. Redan som Teherans borgmästare reviderade han stadsplanen för att underlätta för Messias intåg och vid många tillfällen har han öppet bedrivit mission. Efter sitt tal till FN:s nationalförsamling 2005 då han, liksom senare, sökte övertyga världens ledare att ansluta sig till den ljusa sidan, berättade han att publiken inte kunnat slita ögonen från honom där han stått, omgiven av ett himmelskt sken.

Sedan dess har tiden förflutit utan att någon frälsare synts till. Det har spekulerats över hur presidenten skulle kunna lösa detta problem. Särskilt för ett par år sedan undrade analytiker om regimen var beredd att starta ett kärnvapenkrig för att uppfylla kaosvillkoret för Messias återvändande. I år har presidenten levererat ett svar som kompletterar hans ideologi: genom sin närvaro i Mellanöstern har arrogansen, med USA i spetsen, förhindrat Mahdins ankomst. Frälsarens liv är rentav i fara. Ahmadinejad menar således att den påstått sioniststyrde Obama skulle kunna orsaka religionshistoriens andra Messiasmord.

Föreställningen att den mörka sidan besitter en så satanisk makt att den skulle kunna hota utopin – vinna den sista striden – är ett kraftfullt incitament att med alla medel försvara den ljusa sidan.

Anna Ekström

Publicerad på Axess Blogg 7 juni 2010
http://www.axess.se/blog/